Vad ger en gel sin kropp: förtjockningsmedel, viskositet och flyt
En gel är en vätska som hålls på plats. Det mesta i burken är vatten, men det rinner inte av handen, eftersom en liten mängd förtjockande material bildar ett nätverk genom den. Det nätverket är vad formulerare kallar geleringsmedlet, och det avgör nästan allt som en kund märker: hur fast produkten är, om den breder ut sig eller kärvar, hur långsamt den släpper ifrån sig sitt innehåll.
Publicerat formuleringsarbete ger en användbar bild av hur det valet slår ut, eftersom forskare mäter det som en varumärkesägare bara kan känna. Den vanligaste mätningen är viskositet — ett tal för hur mycket ett material motstår att flyta. I en studie av topikala geler jämfördes tre gelversioner av samma formel, och deras dynamiska viskositet varierade från 812,21 ± 20,22 till 1222,76 ± 131,99 Pa.s [2]. Dessa geler skilde sig också i pH, från 5,94 ± 0,03 till 7,53 ± 0,03, och varje sats kontrollerades dessutom för homogenitet, alltså om gelen såg likadan ut och betedde sig likadant överallt [2]. Innehåll, viskositet, pH, homogenitet: den korta listan är ungefär den rutin en gel går igenom innan någon bedömer den för hand.
Förtjockningsmedel är inte utbytbara
Det gör oftast mer än ett jobb.
Poloxamerer är ett tydligt exempel. I en studie av topikala geler användes poloxamerer både som lösningsmedelshjälp — något som hjälper ett svårlösligt material att lösa sig — och som geleringsmedel [4]. Två kvaliteter jämfördes. Vid 5 % ökade poloxamer 407 och poloxamer 188 lösligheten hos det växtmaterial de bar med 2,86 respektive 2,06 gånger; vid 10 % med 2,81 respektive 2,59 gånger [4]. De två kvaliteterna betedde sig också olika när de väl var laddade: micellstorleken i formuleringen med poloxamer 188 ökade i närvaro av det tillsatta materialet, medan formuleringen med poloxamer 407 inte visade någon förändring [4].
Samma studie visar hur viskositeten återverkar på prestandan. Frisättningshastigheterna sjönk när koncentrationen av poloxamer 188 steg, och författarna tillskrev det ökningen i viskositet [4]. Mer förtjockningsmedel gav en fastare gel och en långsammare frisättning. Den avvägningen är värd att hålla fast vid: ett varumärke som ber om en märkbart tjockare gel ber vanligtvis också om en långsammare.
Förtjockningsmedel av cellulosatyp används på ett annat sätt. I en studie av nanoemulsioner och lipidbaserade bärare avsedda för huden tillsattes hydroxietylcellulosa specifikt för att framställa hydrogelförtjockade versioner, med det uttalade syftet att förbättra formuleringarnas viskositet och vidhäftning till huden [8]. De resulterande hydrogelerna uppvisade pseudoplastiskt beteende med bioadhesiva egenskaper [8]. Pseudoplastisk betyder att materialet tunnas ut medan det skjuvas — pumpas, kläms ut eller gnids in — och tjocknar igen när kraften upphör. Det är det flytbeteende de flesta förväntar sig av en gel: fast i tuben, lättarbetad under fingrarna.
Vad nätverket består av
Många kosmetiska geler lutar sig mot polysackarider — långa sockerkedjor från växter eller andra naturliga källor. Deras sammansättning är inte enhetlig, och den bestäms inte av arten ensam. En analys av vävnader från Aloe vera visade att skalsaft innehöll 2,4 gånger den halt av polysackarider som fanns i gelsaft från samma planta [1]. Kemin skilde sig också: efter separation stod neutrala polysackarider för 58,1 % av det återvunna preparatet från gelsaft och 78,5 % från skalsaft, medan blompolysackarider till stor del var svagt sura, med 84,2 % [1]. Glukos och galaktos var de rikligast förekommande enskilda sockerarterna i de neutrala fraktionerna från gelsaft respektive skalsaft, och de sura fraktionerna innehöll glukuronsyra, galaktos, glukos, mannos och xylos i varierande proportioner [1].
En annan familj av gelbildande material stelnar genom temperatur snarare än genom vattenbindning. Gelatiner framställda av getskinn hade geleringstemperaturer på 23,02 °C till 24,16 °C och smälttemperaturer på 33,07 °C till 34,51 °C [6]. Gelstyrkan steg när koncentrationen och tiden för den alkaliska förbehandlingen ökade, och ett betingelsefall gav en gelstyrka på 222,42 g, högre än det bovina gelatin som användes som jämförelse vid 199,15 g [6]. Längre förbehandling förändrade också färgen, sänkte L*-värdet och höjde b*-värdet [6]. Här är det processbetingelserna, inte bara källan, som sätter gelens slutliga kropp — och de förändrade också färgen, vilket är en kosmetisk fråga lika mycket som en teknisk.
Att blanda två förtjockningsmedel
Att blanda polymerer förändrar resultatet på sätt som är svåra att förutsäga utifrån någon av dem var för sig. Stärkelsen förbättrade lösningarnas viskösa beteende, med förlustmodulen högre än lagringsmodulen [5]. När stärkelsekoncentrationen steg ökade de resulterande filmernas draghållfasthet, brottöjning och elasticitetsmodul samtliga, medan vattenlösligheten sjönk [5]. Ytans jämnhet och den inre strukturen förbättrades med stärkelseinblandning [5]. Författarna pekade ut 6 % stärkelse som den mest lovande nivån för fysisk prestanda [5] — inte den högsta dosen, utan den mest balanserade. Det är den vanliga formen på en optimering av förtjockningsmedel: prestandan förbättras upp till en punkt och sedan är formeln bara styvare, inte bättre.
Gelen som bärare
En gelbas styr också hur snabbt dess innehåll lämnar den. I en jämförelse av system för att leverera koffein visade nanobärarversionen en utdragen frisättningsprofil över 24 timmar jämfört med koffein laddat i en konventionell gel [3]. I arbetet med asiatsyra gav geler byggda kring bärarsystem markant högre procentuell penetration in i ett syntetiskt membran vid 8 timmar än gelerna utan bärare, vilka låg mellan 0,73 ± 0,44 och 3,13 ± 0,46 % [2]. I dillapiolstudien uppvisade de hydrogelförtjockade systemen en kontrollerad frisättningsprofil och visade låg irritationspotential i ett test på korioallantoismembran [8].
Vad ett varumärke kan ta med sig
Välj förtjockningsmedlet innan ni diskuterar texturen. Be om att viskositet, pH och homogenitet registreras för varje sats, som formuleringsstudier gör [2], så att "samma som förra gången" har ett tal bakom sig. Räkna med en koncentrationsstege snarare än en enda gissning, eftersom blandningar tenderar att ha ett optimum mitt i intervallet snarare än i toppen [5].
Referenser
- Nejatzadeh-Barandozi F, Enferadi ST. FT-IR study of the polysaccharides isolated from the skin juice, gel juice, and flower of Aloe vera tissues affected by fertilizer treatment — Organic and medicinal chemistry letters, 2012-10-24.
- Opatha SAT, Titapiwatanakun V, Boonpisutiinant K, Chutoprapat R. Preparation, Characterization and Permeation Study of Topical Gel Loaded with Transfersomes Containing Asiatic Acid — Molecules (Basel, Switzerland), 2022-07-29.
- Elsheikh MA, Gaafar PME, Khattab MA, A Helwah MK, Noureldin MH, Abbas H. Dual-effects of caffeinated hyalurosomes as a nano-cosmeceutical gel counteracting UV-induced skin ageing — International journal of pharmaceutics: X, 2023-02-10.
- An SH, Ban E, Chung IY, Cho YH, Kim A. Antimicrobial Activities of Propolis in Poloxamer Based Topical Gels — Pharmaceutics, 2021-11-26.
- Alias SA, Mhd Sarbon N. Rheological, physical, and mechanical properties of chicken skin gelatin films incorporated with potato starch — NPJ science of food, 2019-12-04.
- Mad-Ali S, Benjakul S, Prodpran T, Maqsood S. Characteristics and Gel Properties of Gelatin from Goat Skin as Influenced by Alkaline-pretreatment Conditions — Asian-Australasian Journal of Animal Sciences, 2015-12-08.
- Kelić M, Kilić D, Kelić K, Šutej I, Par M, Peroš K, Tarle Z. The Fluoride Ion Release from Ion-Releasing Dental Materials after Surface Loading by Topical Treatment with Sodium Fluoride Gel — Journal of functional biomaterials, 2023-02-13.
- Carneiro SB, Kreutz T, Limberger RP, Teixeira HF, da Veiga Júnior VF, Koester LS. Piper aduncum Essential Oil Rich in Dillapiole: Development of Hydrogel-Thickened Nanoemulsion and Nanostructured Lipid Carrier Intended for Skin Delivery — Pharmaceutics, 2022-11-19.